Coronapandemin, oskäliga avtalsvillkor och 36 § avtalslagen

1. Inledning

Huvudregeln i svensk avtalsrätt är att avtal ska hållas (pacta sunt servanda). Det innebär bl.a. att varje avtalspart normalt själv bär risken för att förhållandena kan komma att ändras efter avtalets tillkomst. Avtalets giltighet (och innehåll) påverkas alltså normalt inte genom att händelserna utvecklar sig annorlunda än vad någon av avtalsparterna hade räknat med.

Ett upprätthållande av huvudregeln kan dock i vissa situationer medföra orimliga konsekvenser. Det är inte skäligt att avtal måste uppfyllas under alla förhållanden, oavsett vad som senare inträffar. Gällande rätt ger också ett visst utrymme för undantag från huvudregeln, t.ex. om ett ändrat förhållande gör det omöjligt att fullgöra avtalet eller när fullgörandet skulle kräva orimligt stora uppoffringar. Frågan om vad som närmare krävs för att ett sådant undantag ska vara rättsligt motiverat har fått särskild aktualitet i och med den pågående coronapandemin.

Spridningen av coronaviruset har skapat en extraordinär situation, inte minst för affärslivet. Många företag menar att de som en direkt följd av coronapandemin helt eller delvis saknar möjlighet att fullgöra sina åtaganden enligt ingångna affärsavtal. Det är då viktigt att känna till att den här typen av extraordinära situationer, under vissa förutsättningar, kan vara rättsligt relevanta och användas för att komma till rätta med avtalsvillkor som till följd av ändrade förhållanden har blivit oskäliga.

Man talar i dessa sammanhang ofta om ”force majeure” och det är ganska vanligt att affärsavtal innehåller s.k. force majeure-klausuler. Sådana klausuler kan användas som grund för ansvarsbefrielse när förutsättningarna för avtalet har förändrats genom plötsliga händelser av ingripande natur, t.ex. naturkatastrofer, krig, epidemier, strejker och liknande. Det är dock långtifrån alltid som avtalet innehåller en sådan reglering. Frågan är vilka möjligheter som då finns – dvs. när avtalet saknar en force majeure-klausul – att komma till rätta med avtalsförpliktelser som på grund av ändrade (och exceptionella) omständigheter har blivit orimligt betungande.

Det lämpligaste hjälpmedlet för att hantera den här typen av problematik är förmodligen, i de flesta fall, jämkning (avtalskorrigering) med stöd av 36 § avtalslagen. Syftet med detta blogginlägg är att kort belysa hur 36 § kan användas för att komma till rätta med ett avtalsinnehåll som blivit oskäligt på grund av coronapandemin eller till följd andra typer av extraordinära händelser.

2. Allmänt om avtalskorrigering på grund av ”ändrade förhållanden”

Generalklausulen i 36 § avtalslagen infördes 1976 och är idag kanske avtalslagens mest betydelsefulla bestämmelse. Av 36 § följer att ett avtalsvillkor kan jämkas eller åsidosättas om villkoret har blivit oskäligt till följd av bl.a. ”senare inträffade förhållanden”. Regeln tar i denna del sikte på situationer då avtalsinnehållet på grund av ändrade förhållanden kommit att framstå som oskäligt. Termen ”oskälighet” utgör ett relationsbegrepp och generalklausulens funktion är att tillämpas mot bakgrund av förhållandena i det enskilda fallet. Vad som i en avtalsrelation kan uppfattas som oskäligt behöver inte nödvändigtvis vara det i en annan.

Jämkning enligt 36 § är i många fall en smidigare och lämpligare rättsföljd, än t.ex. hävning eller ogiltigförklaring av avtalet, eftersom 36 § ger utrymme för mellanlösningar. Enligt 36 § får nämligen ett avtal med oskäligt avtalsinnehåll ”jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende”. Den här formuleringen ger domstolen ett mycket stort handlingsutrymme.

Domstolen har möjlighet att ”skriva om avtalet” så att det kan fungera på ett rimligt sätt. Det är möjligt att skapa nya plikter för avtalspart eller förändra sådana plikter som följer av avtalet. Om ett avtal är slutet på viss tid, eller för obestämd tid framåt, på villkor som i princip ska vara desamma under hela avtalstiden, kan avtalets innehåll förändras för framtiden. Generalklausulen kan alltså användas för att åstadkomma allt från en lätt korrigering av ett enda avtalsvillkor till en total ogiltigförklaring av hela avtalet (jfr Grönfors & Dotevall, Avtalslagen. En kommentar, 5 u., s. 257 ff.). Domstolens handlingsutrymme i detta avseende är dock beroende av vad parterna yrkar och gör gällande till stöd för sin talan. Utan yrkande kan t.ex. inte avtalet skrivas om eller i sin helhet lämnas utan avseende (jfr 17 kap. 3 § rättegångsbalken).

Generalklausulen i 36 § har en mycket bred räckvidd. Den kan tillämpas på alla slags avtal och avtalsvillkor inom förmögenhetsrätten, och även på andra rättshandlingar såsom betalningsutfästelser. Paragrafen är inte bara tillämplig på konsumentavtal utan också på avtal mellan näringsidkare, mellan privatpersoner samt mellan offentliga myndigheter och enskilda m.fl. Den som är konsument eller på annat sätt har en underlägsen ställning ska skyddas särskilt, men inget hindrar att 36 § tillämpas även i renodlat kommersiella förhållanden mellan jämbördiga parter. Jämkning kan till och med ske till förmån för den ekonomiskt starkare parten.

En tillämpning av 36 § på grund av senare inträffade förhållanden kan antas bli särskilt aktuellt vid långvariga avtal. När avtalstiden för exempelvis hyresavtal eller distributionsavtal spänner över en längre tidsrymd kan det ibland (just på grund av tidsfaktorn) finnas särskilda behov av jämkning till följd av ändrade förhållanden. Prisförändringar kan få särskild betydelse när avtalstiden är lång, vilket bl.a. framgår av rättspraxis.

Rättspraxis från Högsta domstolen avseende 36 § är fortfarande ganska begränsad. De avgöranden som finns baseras på en helhetsbedömning av situationen i det enskilda fallet och innehåller endast i begränsad utsträckning principiellt hållna överväganden, t.ex. angående olika klausultypers skälighet. När det gäller praxis avseende specifikt jämkning på grund av ändrade förhållanden har generalklausulen huvudsakligen använts för justering av pris eller prisklausuler.

En fråga som är central vid skälighetsbedömningen är möjligheten att förutse sådana händelser som under avtalets löptid kan orsaka obalans i avtalet. En utgångspunkt i sammanhanget är att varje avtalspart ska bära de risker som är typiska för just dennes verksamhet. Vid prövningen av om part haft möjlighet att förutse en viss händelse blir det följaktligen ofta fråga om att avgöra hur sannolikt det var att händelsen skulle inträffa. Vissa hinder finns det typiskt sett anledning att räkna med. I de flesta samhällen får man t.ex. räkna med att myndighetsbeslut eller sjukdom negativt kan komma att påverka uppfyllelsen av avtalsförpliktelser. Men även om en part räknat med att en viss händelse skulle komma inträffa, kan omfattningen av förändringen ha varit svår att förutse.

För att ett ändrat förhållande ska vara rättsligt relevant krävs vidare att det är fråga om en händelse som orsakats av något som ligger utanför vad parten själv kan råda över. Ny lagstiftning ligger utom enskild parts kontroll. Men den kanske inte uppfyller kravet på att det ska ha varit fråga om en oförutsedd händelse om det exempelvis är fråga om en lagändring som har diskuterats under en längre tid.

Har parterna, då avtalet ingicks, kommit överens om vem av dem som ska bära risken för att förhållandena ändras på ett oförutsett sätt, är det knappast aktuellt att jämka avtalet. Särskilt inte om den part som enligt avtalet ska bära denna risk har kompenserats för detta genom andra avtalsvillkor som gynnar denne.

Minsta rubbning av balansen orsakad av oförutsedda händelser leder inte till att avtalet kan jämkas. Om så vore fallet skulle många avtalsförhållanden komma att präglas av mycket stor osäkerhet. Den uppkomna obalansen måste därför vara tämligen betydande för att en jämkning av avtalet kan komma i fråga. Avtalsbalansen ska ha rubbats väsentligt.

För att den oförutsedda händelsen ska vara juridiskt relevant krävs vidare att det är fråga om en allvarlig situation som i betydande utsträckning påverkar möjligheten att fullgöra avtalet. Man talar ibland om att hindret ska medföra sådana svårigheter att den prestationsskyldiga parten tvingas ”bortom offergränsen”. Offergränsen passeras om prestationen, på grund av ändrade förhållanden, har blivit extraordinärt betungande för part. Bedömningen går då ut på att väga svårigheterna för den ena avtalsparten att fullgöra sitt åtagande mot den andra partens intresse av att avtalet består. Det är då fråga om en helhetsbedömning där omständigheter som avtalstidens längd, möjligheterna för part att säga upp avtalet och parternas inbördes styrkeförhållande får betydelse.

Det är viktigt att notera att en avtalspart, som vill göra gällande ändrade förhållanden som grund för jämkning, inte kan förhålla sig passiv hur länge som helst. En parts passivitet kan nämligen i vissa fall medföra långtgående rättsliga konsekvenser och till och med få till följd att parten går miste om vissa rättigheter. I vissa fall kan det exempelvis finnas en rättslig plikt att ge motparten besked om att en rättighet görs gällande. Det gäller bl.a. i sådana fall när en part har gett motparten intrycket att parten har eftergett sin rättighet eller när en part har underlåtit att under mycket lång tid göra sin rättighet gällande. Den lojalitetsplikt som följer av ett avtalsförhållande, särskilt ett långvarigt sådant, innefattar dessutom ett ansvar för att informera varandra om sådana omständigheter som har betydelse för avtalsrelationen (jfr rättsfallet NJA 2018 s. 171 med hänvisningar). En part som vill få till stånd en jämkning av avtalet ska därför meddela motparten detta och därvid ange de omständigheter som parten gör gällande som grund för jämkning. Utan ett sådant meddelande får avtalet tills vidare uppfattas som giltigt i sin helhet med oförändrat innehåll.

I den juridiska litteraturen har uttalats att när avtal kan bli föremål för jämkning ska meddelande om jämkning ges inom skälig tid från det att motparten gjort det aktuella villkoret gällande (jfr Ramberg, C., Avtalslagen 2010 § 5.6, www.avtalslagen2010.se). Det är inte helt givet vad konsekvensen blir om meddelandet lämnas för sent. Rättsläget är oklart. Det är möjligt att det sena meddelandet endast medför att parten blir skyldig att ersätta motparten för den eventuella skada som hade kunnat undvikas om motparten hade fått meddelandet i tid. Det kan dock inte helt uteslutas att passiviteten medför betydligt strängare konsekvenser än så, t.ex. förlust av rätten att göra gällande jämkning på grund av de ändrade förhållandena.

Förutsättningarna för jämkning enligt 36 §, på grund av ändrade förhållanden, har sammanfattats på följande sätt i den juridiska litteraturen (jfr Avtalslagen 2010 § 5.3 (2), www.avtalslagen2010.se).

•       Det har inträffat omständigheter som väsentligen rubbar avtalsbalansen antingen genom att kostnaden för en part har ökat eller genom att värdet av den prestation som en part ska få har minskat, och

•       omständigheterna inträffar eller blir kända för den drabbade parten efter avtalets ingående, och

•       omständigheterna ligger utanför den drabbade partens kontroll och risken för att omständigheterna skulle inträffa inte skäligen borde ha beaktats av den drabbade parten vid avtalets ingående, samt

•       avtalet innebär inte att den drabbade parten ska bära risken för omständigheterna.

3. Coronapandemin som grund för avtalskorrigering

Hinder mot avtalsuppfyllelse som beror på coronapandemin kommer förmodligen, i många fall, att utgöra en sådan prestationshindrande händelse som kan åberopas som grund för ansvarsbefrielse. Den här typen av prestationshinder hanteras lämpligen – när parternas avtal saknar en force majeure-klausul – inom ramen för 36 § avtalslagen. 36 § ger nämligen uttryckligen utrymme för att beakta sådana förhållanden som har inträffat efter avtalets tillkomst. Paragrafen har också den fördelen att den kan användas för att förändra avtalets innehåll utan att påverka avtalets giltighet. Bestämmelsen kan därigenom användas för att korrigera många olika slags villkor så att de i det enskilda fallet blir skäliga med beaktande av coronapandemin och omständigheterna i övrigt.

Coronapandemin är i skrivande stund alltjämt pågående och dess konsekvenser för affärslivet (och samhället i övrigt) går inte att överblicka idag. Redan nu kan dock konstateras att det är fråga om en extraordinär händelseutveckling. Även om en ny pandemi i och för sig hade kunnat förutses, får väl ändå anses att coronavirusets omfattande och snabba spridning – och dess långtgående följdeffekter för världsekonomin i stort – svårligen hade kunnat förutses. Detta kan säkert i många fall tala starkt för en tillämpning av 36 §. Däremot måste också beaktas att 36 § utgör ett undantag från en mycket stark huvudregel i svensk rätt (avtal ska hållas). Generalklausulen ska därför tillämpas restriktivt, vilket innebär att det alltid föreligger en uppförsbacke för en avtalspart som vill åberopa coronapandemin som grund för jämkning.   

Generalklausulen ger domstolen en långtgående möjlighet att ”skriva om avtalet” så att avtalet kan fungera på ett rimligt sätt i den uppkomna situationen. Domstolens prövning inskränks dock till de yrkanden som framställs i målet. Part som vill få till stånd en jämkning av avtalet med anledning coronapandemin bör därför lämpligen ange flera olika (alternativa) yrkanden, och noga fundera över hur yrkandena ska ordnas, för att härigenom säkerställa att domstolen får en vid ram att hålla sig inom. Möjligheten att åberopa coronapandemin som jämkningsgrund enligt 36 § kommer dock säkerligen i många fall (i första hand) att användas som ett påtryckningsmedel för att söka framtvinga en omförhandling av avtalet eller annan samförståndslösning.

Att åberopa coronapandemin som jämkningsgrund är förmodligen särskilt aktuellt då det är fråga om långvariga avtal eller avtal som slutits för obegränsad tid. Det kan därför antas att domstolen kommer att vara något mer benägen än annars att tillämpa 36 § när det rör som exempelvis hyresavtal eller distributionsavtal med lång löptid.

En part som vill få till stånd en jämkning av ett avtalsvillkor med hänvisning till coronapandemin måste informera motparten om detta inom skälig tid från det att motparten gjort det aktuella villkoret gällande. Meddelandet måste vara tydligt – så att motparten förstår vad som görs gällande – och det bör av bevisskäl lämnas skriftligen. Vad som utgör ”skälig tid” beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Part har visserligen ett visst rådrum, men eftersom det inte helt kan uteslutas, att dröjsmål med meddelandet i vissa fall kan medföra förlust av rätten till jämkning, bör ett sådant meddelande lämnas skyndsamt. 

När utländsk rätt ska tillämpas men dess innehåll förblir okänt

Vid internationella rättstvister avgörs frågan om vilket lands lag som ska tillämpas, för svenskt vidkommande, av lagvalsregler i den svenska internationella processrätten. Det förekommer att en svensk domstol, i tvister med internationell koppling, har att tillämpa utländsk rätt. Det förekommer också att innehållet i utländsk rätt, i de delar som är relevanta för tvisten, av olika anledningar förblir helt eller delvis okänt för domstolen.

Härvid ska noteras att det i princip åvilar parterna att förebringa utredning om innehållet i utländsk rätt. Det är alltså normalt inte domstolens sak att inhämta upplysningar om rättsregler i annan rättsordning. Frågan om innehållet i utländsk rätt torde i grunden vara en bevisfråga. Men det är inte en bevisfråga i vanlig mening. Domstolen kan anmana part att lägga fram bevisning om innebörden av utländska rättsregler (35:2 2 st. rättegångsbalken. Jfr 35:6 rättegångsbalken). Men det innebär naturligtvis inte att parten också gör det eller att den utredning som i förekommande fall presenteras är fullgod. Det kan också tänkas att de utländska reglerna är oklara eller i någon del ofullständiga.

Fråga uppkommer därvid hur domstolen ska göra när den svenska internationella processrätten anvisar att ett annat lands lag ska tillämpas men det saknas tillräcklig utredning om vad det landets lag innebär i de avseenden som är relevanta för tvisten.

Högsta domstolens (HD) dom 2016-04-26 i mål T 4816-12 innehåller ett någotsånär klargörande besked i frågan. I punkten 19 i domen anför HD följande.

”Det ligger i sakens natur att det inte alltid går att upprätthålla samma standard på tillämpningen av utländsk som svensk rätt. Det rör sig om rättsregler i en annan rättsordning. De utländska reglerna kan vara oklara, och vägledande domstolsavgöranden om tolkningen kan saknas. I vissa fall kan det vara så att det inte finns några uttryckliga regler för den fråga som ska avgöras. I situationer av detta slag kan domstolen, när innehållet i utländsk rätt förblir okänt, i praktiken [min kursiv.] ibland behöva handla så att den utgår [min kursiv.] från att den utländska rätten svarar mot den svenska om inte något särskilt talar mot det [min kursiv.]”.

Uttalandet är delvis i linje med rättsfallet NJA 1988 s. 440 där HD först kom fram till att italiensk rätt var tillämplig men därefter tillfogade följande.

”I målet har inte förekommit någonting som föranleder till antagande, att den italienska rätten skulle avvika från den svenska i något hänseende som nu är av betydelse”.

Av HD:s avgöranden i mål T 4816-12 och NJA 1988 s. 440 synes följa att svensk domstol, när tvisten ska avgöras enligt utländsk rätt men innehållet i utländsk rätt förblir okänt, ofta kan utgå från att utländsk rätt överensstämmer med svensk rätt. Det torde alltså därvid föreligga en slags presumtion för överensstämmelse mellan svensk och utländsk rätt.

En sådan lösning kan sägas ha den fördelen, jämfört med att härvid istället t.ex. rakt av tillämpa svensk rätt, att domstolen härigenom åtminstone tycks gå till väga på det sätt som berörd lagvalsregel anvisar. Domstolen tillämpar rent formellt utländsk rätt. Låt vara att så sker på grundval av ett antagande att det finns en rättsregel i den utländska rättsordningen med samma innehåll som i den svenska rättsregel som hade tillämpats om tvisten avgjorts enligt svensk rätt. En sådan ”förklädd” tillämpning av svensk rätt är dock inte helt oproblematisk eftersom utländsk rätt normalt ska tillämpas ursprungstroget (se NJA 1987 s. 885 samt Sinander, E. och Lindkvist, G., Ska svensk domstol utreda innehållet i utländsk rätt?, SvJT 2015 s. 749 ff., med vidare hänvisningar). Den här lösningen är däremot säkert i många fall tilltalande för domstolen som då har att förhålla sig till en rättslig materia som domstolen är bekant med.

Alternativet att i dessa fall explicit falla tillbaka på svensk rätt och rakt av tillämpa svenska materiella rättsregler skulle riskera att komma i konflikt med berörd lagsvalsregel. Domstolen tillämpar ju i sådant fall en annan rättsordning är den som utpekas som tillämplig i svensk internationell processrätt.

HD:s uttalande ovan i mål T 4816-12 ger viss vägledning och en utgångspunkt som underrätterna har att förhålla sig till. Men uttalandet ger också upphov till flera frågor som inte besvaras i domen. HD skriver ”i praktiken”. Men vad finns det egentligen för rättsligt stöd för att en domstol skulle ha rätt att handla på det sätt som HD anger? Vad menas med lokutionen ”om inte något särskilt talar mot det” och hur ska domstolen göra när det rekvisitet är uppfyllt? Finns det andra ”situationer” då domstolen inte kan utgå från att det föreligger överensstämmelse mellan utländsk och svensk rätt trots att innehållet i utländsk rätt förblir okänt? När i så fall och hur ska domstolen då agera?

Trots HD:s avgörande i mål T 4816-12, och den utgångspunkt som där kommer till uttryck, är det alltså ingalunda givet hur en svensk domstol i varje enskilt fall ska agera när ett annat lands lag ska tillämpas men innehållet i utländsk rätt förblir okänt (se härvid Sinander, E. och Lindkvist, G., Ska svensk domstol utreda innehållet i utländsk rätt?, SvJT 2015 s. 749 ff., samt Bogdan, M., Svensk internationell privat- och processrätt, 8 u., s. 47 ff., med vidare hänvisningar).

Beräkning av skadestånd vid olovlig trädfällning

Högsta domstolen (”HD”) har nyligen prövat frågan hur skadeståndet ska beräknas vid olovlig trädfällning (HD:s dom 2015-04-02, mål B 19-13). I det aktuella fallet var det fråga om en person som  d﷽﷽﷽﷽﷽﷽﷽﷽stolen har nyligen prövat frågan hur skadeståndet ska beräknas de ngsvärde. av  estånd med utgångspunkt från kostnadenolovligen hade avverkat fyra uppvuxna självsådda tallar på en annan persons villafastighet.

Den relevanta lagbestämmelsen – rörande skadestånd med anledning av sakskada – återfinns i 5 kap. 7 § 1 skadeståndslagen. Tidigare relevant praxis är de gamla avgörandena NJA 1898 s. 290 och NJA 1919 s. 1.

Innebörden av HD:s dom 2015-04-02 i mål B 19-13 är att utgångspunkten när träd har avverkats olovligen är, liksom vid totalskada på annan egendom, att skadeståndet bestäms med ledning av den s.k. återanskaffningskostnaden. Det innebär att ersättningen bestäms på grundval av vad det kostar att köpa in ny egendom av samma slag som den skadade – dvs. i princip nya likvärdiga träd – dock med avdrag för bl.a. ålder och bruk. Som domskälen är utformade synes alltså HD mena att återanskaffningskostnaden utgör huvudregeln även vid olovlig trädfällning. Däremot, som framgår av det aktuella avgörandet, förutsätter den metoden att de avverkade träden är möjliga att ersätta med ”likvärdiga träd”. Det räcker alltså inte, menar HD, att ersättningsträden ”påminner” om de avverkade. Det måste vara fråga om just likvärdiga träd. HD formulerar i det aktuella avgörandet en undantagsregel som äger tillämpning då det inte är möjligt att återanskaffa likvärdiga träd.

HD anför: ”Om [träden] inte är likvärdiga måste synsättet vara att de avverkade träden inte kan ersättas genom återanskaffning av några andra träd. Ersättningen får då beräknas på grundval av ett minskat försäljningsvärde [min kursiv.]. I normalfallet blir det fråga om fastighetens, inte trädens, minskade värde [min kursiv.]”. HD anför vidare att ”Det blir aktuellt att tala om ersättningsträd främst när de skadade träden är planterade, kanske just i syfte att pryda fastigheten och förhöja platsens skönhet eller för att avskärma fastigheten från omgivningen. Normalt torde det också få krävas att det är fråga om skada på relativt unga träd, så att nya plantor av ungefär samma storlek kan skaffas.”

HD kom i mål B 19-13 fram till att utredningen inte gav stöd för slutsatsen att de aktuella tallarna kunde ersättas genom återanskaffning av likvärdiga tallar. Detta eftersom ersättningsträden i det fallet ”var betydligt lägre och tunnare och inte på mycket lång tid skulle ge samma intryck på platsen som de avverkade tallarna.” Enligt HD var det därmed inte heller möjligt att vid skadeståndsberäkningen utgå från återanskaffningskostnaden.

Ersättningen skulle därför, enligt HD, istället bestämmas med ledning av det minskade försäljningsvärdet på fastigheten som HD, i avsaknad av närmare utredning därom, uppskattade till 30 000 kr. Därtill erhöll den skadelidande ersättning för värdet av den ved som hade gått förlorad med belopp om 3 600 kr. Nämnas bör att hovrätten, som lade återanskaffningskostnaden till grund för skadeståndsberäkningen, tillerkände den skadelidande ett skadestånd motsvarande 181 507 kr.

Det ska noteras att domen åtminstone delvis synes bygga på en erfarenhetssats som HD själv formulerar i domen gällande möjligheten att i allmänhet återanskaffa uppvuxna självsådda träd. HD anför: ”Från allmänna utgångspunkter ter det sig betydligt svårare att anskaffa träd för att ersätta självsådda träd som har utvecklats naturligt under lång tid. I sådana fall framstår det inte som praktiskt genomförbart att skaffa träd som i egentlig mening är likvärdiga med de avverkade.”

HD:s dom 2015-04-02 i mål B 19-13 är i linje med de gamla rättsfallen NJA 1898 s. 290 och NJA 1919 s. 1 och avviker därmed från senare års underrättspraxis. Vad avser det senare har skadeståndet i ett antal domstolsavgöranden från underrätterna grundats på kostnaden för att återanskaffa nya mindre/yngre träd av liknande slag som de som avverkats inkluderat, i förekommande fall, kostnader för borttagning av stubbar, transport, plantering, återställande av mark, skötsel under etableringstid och dylikt (jfr t.ex. Svea hovrätts dom 2014-04-02, mål T 3565-13, Hovrätten för Västra Sveriges dom 2010-11-25, mål T 4873-09 samt Svea hovrätts dom 2010-06-09, mål T 8226-08).  

Det har redan riktats en hel del kritik mot HD:s dom i mål B 19-13. Kritiken har bl.a. gällt att det utdömda skadeståndet är väl lågt och att den skadelidande därmed inte blir kompenserad för sin verkliga förlust och att inträffande av liknande skadehändelser inte heller förebyggs utan kanske snarare till och med uppmuntras (jfr de skadeståndsrättsliga ändamålen reparation och prevention, se härom bl.a. Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 u., s. 36 ff.).

Däremot ska noteras att HD:s dom bygger på den förutsättningen att det i det aktuella fallet inte gick att återanskaffa likvärdiga träd. Rättsfallet kan enligt min mening inte tas till intäkt för att skadeståndsberäkningen alltid, så snart det är fråga om uppvuxna självsådda träd, ska ske med utgångspunkt i fastighetens minskade försäljningsvärde och vedvärdet. HD anför trots allt att återanskaffningskostnaden utgör huvudregeln vid skadeståndsberäkningen även vid olovlig trädfällning. Det ombud som företräder den skadelidande parten i en tvist rörande olovlig nedtagning av uppvuxna självsådda träd gör förmodligen klokt i att ägna resurser åt att närmare utreda riktigheten i HD:s antagande gällande möjligheten att återanskaffa den här typen av träd. Den centrala frågan är som sagt huruvida det de facto är möjligt att anskaffa träd som är att betrakta som likvärdiga med de avverkade.

Om utredningen i det enskilda fallet utmynnar i slutsatsen att det visst finns likvärdiga träd att tillgå på marknaden, av motsvarande höjd och tjocklek m.m. – och det också går att styrka i domstol – får HD:s domskäl i mål B 19-13, enligt min mening, närmast uppfattas såsom innebärande att det då också är möjligt att yrka skadestånd med utgångspunkt i kostnaden för att köpa in sådana träd. Det sagda torde alltså gälla även om de avverkade träden varit relativt gamla och växt naturligt på fastigheten och även om en sådan beräkning skulle innebära att skadeståndet blir betydligt högre än om skadeståndet bestäms på grundval av vedvärdet och fastighetens minskade försäljningsvärde. HD:s domskäl är dock dunkelt formulerade och det återstår att se hur underrätterna kommer att förhålla sig till avgörandet i fråga.

ROT-avdrag och dold samäganderätt

Av 67 kap. 13 a § inkomstskattelagen följer att det endast är ägaren av ett småhus eller en ägarlägenhet som är berättigad till ROT-avdrag. Kammarrätten i Jönköping har i dom 2014-11-10, mål nr 675-14, prövat frågan om rätten till skattereduktion även tillkommer den som visserligen inte står som formell ägare av fastigheten men som innehar s.k. dold samäganderätt. Med dold samäganderätt ska förstås att två makar eller sambor förvärvar en fastighet eller bostadsrätt för gemensamt bruk och i avsikt att äga densamma gemensamt trots att den formella förvärvshandlingen endast anger en av dem som förvärvare (köpare). Den make eller sambo som inte formellt står som köpare kan i så fall ändå anses ha en dold samäganderätt till fastigheten eller bostadsrätten (jfr NJA 2002 s. 142, NJA 2002 s. 3 samt Örjan, T., Bodelning, 4 u., s. 29 ff.)

I det aktuella fallet var det fråga om en efterlevande maka som begärde ROT-avdrag för arbete utfört på en fastighet. Kvinnan och hennes make hade ingått äktenskap 1970 och förvärvat fastigheten för gemensamt bruk 1974. Båda makarna hade bidragit ekonomiskt till förvärvet, även om det endast var kvinnans make som förekom i köpehandlingen. Fastigheten hade fungerat som makarnas gemensamma bostad från det att den förvärvades fram till dess att maken avled 2012. Sedan maj 2012 hade kvinnan varit registrerad som ägare av fastigheten. Det husarbete som ansökan om ROT-avdrag avsåg hade dock utförts innan dess.

Förvaltningsrätten biföll ansökan och beviljade ROT-avdrag men utgången blev den motsatta i Kammarrätten. Kammarrätten konstaterar inledningsvis i domen att vem som är att anse som ägare inte är definierat i inkomstskattelagen. Kammarrätten söker vägledning i förarbetena och anför att ”lagstiftaren avsett att ägarbegreppet i detta sammanhang ska ha en formell betydelse” och att ”vad som framkommit i förarbetena om bestämmelsens syfte talar för att dold äganderätt inte ska accepteras vad gäller rätt till skattereduktion.” Kammarrätten hänvisar även till praktiska överväganden och anför att ”tillämpningen av den s.k. fakturamodellen i skattereduktionsförfarandet förutsätter att bestämmelserna är enkla att tillämpa för såväl utförare som köpare av tjänsterna.”

Skatteverket har för övrigt i ett ställningstagande av äldre datum (2009-12-11, dnr 131 913846-09/111) uttalat att en person som är dold ägare till småhus, ägarlägenhet eller bostadsrätt inte medges ROT-avdrag.

Det återstår att se om kammarrättsdomen överklagas och om Högsta förvaltningsdomstolen i så fall meddelar prövningstillstånd.

Utgången i mål nr 675-14 är på sätt och vis i linje den allmänna utvecklingen beträffande synen på den dolda samäganderättens närmare karaktär, och dess rättsföljder, inom civilrätten. Av särskilt intresse i sammanhanget är rättsfallet NJA 2013 s. 632. NJA 2013 s. 632 gällde frågan om huruvida anspråk på dold samäganderätt till fast egendom är en sådan fordran som omfattas av preskriptionslagen och sålunda är föremål för preskription. Högsta domstolen kom fram till att så inte är fallet och gör i det rättsfallet en intressant analys av den dolda samäganderättens rättsliga karaktär och hur synen i praxis förändrats över tid, från att beskriva rätten som en äganderätt till att istället betrakta den dolda samäganderätten som ett anspråk gentemot den öppne ägaren på att bli insatt som ägare. Högsta domstolen driver inte frågan till sin spets utan synes landa i att ”rätten inte bör ses som enbart [min kursiv.] en fordran, även om den utgör ett obligationsrättsligt anspråk gentemot den öppne ägaren”. Rättsfallet har analyserats av Laila Zackariasson som bl.a. ifrågasätter prejudikatets räckvidd i artikeln Preskription av ”dold samäganderätt” efter skenöverlåtelse?, Infotorg Juridik, publicerad 2013-12-20.

Utgången i mål nr 675-14 illustrerar värdet från skattemässig synpunkt i att omvandla det dolda ägandet till ett öppet sådant för att på så sätt kunna komma i åtnjutande av rätten till ROT-avdrag. Om den dolda samäganderätten görs öppen genom avtal och ansökan om inskrivning, anses ett giltigt förvärv ha skett. Utgångspunkten torde då vara att ROT-avdrag kan medges för ROT-arbeten som utförs från och med dagen för överlåtelsen.

Förstahandshyresgästens skadeståndsansvar vid tillåten andrahandsuthyrning - upplösningen

Både tingsrätten och hovrätten har nyligen i ett och samma mål kommit fram till att även om en andrahandsuthyrning av en lägenhet sker med hyresvärdens samtycke, är förstahandshyresgästen ändå ansvarig gentemot hyresvärden för skador som vållats av andrahandshyresgästen. Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om detta.

Omständigheterna i det aktuella målet var i korthet följande. En lokal hade hyrts ut i andra hand till ett företag som bedrev snabbmatsservering. Hyresvärden hade samtyckt till andrahandsuthyrningen. Under tiden för andrahandsuthyrningen hade det på grund av vårdslöshet på andrahandshyresgästens sida uppstått ett vattenläckage från en läskedrycksautomat i lokalen som orsakade omfattande skador i den aktuella byggnaden. Hyresvärden stämde förstahandshyresgästen på skadestånd, varvid förstahandshyresgästen bl.a. invände att förstahandshyresgästen inte svarar för andrahandshyresgästens vårdslöshet. Såväl tingsrätten som hovrätten lämnade förstahandshyresgästens invändning utan avseende och biföll käromålet.   

Hovrättens dom överklagades till Högsta domstolen och lika med underinstanserna kom Högsta domstolen fram till att förstahandshyresgästens ansvar för lägenhetens skick (den s.k. vårdplikten) kvarstår även om upplåtelsen i andra hand skett med hyresvärdens tillåtelse (HD:s dom 2014-06-17, mål T 2031-13). Om inte omständigheterna i det enskilda fallet föranleder en annan bedömning, innefattar samtycket från hyresvärden, enligt Högsta domstolen, inte att förstahandshyresgästen befrias från vårdplikten och sina övriga förpliktelser enligt hyresavtalet. HD förtydligar också att hyresvärdens samtycke till andrahandsuthyrningen endast innebär att upplåtelsen inte i sig utgör ett avtalsbrott.

Stöd för denna slutsats finner Högsta domstolen i förarbeten, doktrin, tysk rätt samt i Draft Common Frame of Reference (DCFR) och dess reglering om underuthyrning. Det här är f.ö. inte första gången som HD söker vägledning i DCFR och det är intressant att notera att HD tycks fästa särskild vikt vid vad som står där (jfr bl.a. NJA 2009 s. 672 och Christina Rambergs analys av rättsfallet i artikeln Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal, SvJT 2010 s. 94 ff.)    

Genom Högsta domstolens dom har alltså rättsläget klarlagts. Däremot kan det finnas anledning att rikta viss kritik mot domen. HD fäster stor vikt vid vad som i allmänhet gäller för nyttjanderätter men tycks inte ha beaktat det skadeståndsrättsliga perspektivet i någon större utsträckning. Som även berörs i mitt tidigare blogginlägg i ämnet, får utgången i målet betraktas som ett avsteg från en central huvudregel inom svensk skadeståndsrätt, nämligen att skadeståndsskyldighet förutsätter att det utpekade ansvarssubjektet själv agerat vårdslöst. Det kan hävdas att skadeståndsskyldighet in dubio bör fordra vårdslöshet. Som rättsläget ser ut nu åläggs förstahandshyresgästen ett synnerligen långtgående ansvar för annans vårdslöshet. Förstahandshyresgästens ansvar blir då närmast att betrakta som strikt eftersom förstahandshyresgästen blir skadeståndsskyldig utan eget vållande (jfr s.k. principalansvar). Undertecknad vidhåller att det synes lämpligt att ta ett samlat grepp om frågan lagstiftningsvägen och därvid göra en grundlig översyn av skadeståndsansvaret vid andrahandsuthyrning.

Reglerna om fastighetstillbehör vid samägande när inte alla delägare har tillfört fastigheten föremålet

Reglerna om fastighetstillbehör i 2 kap. jordabalken (JB) är av avgörande betydelse för att kunna skilja på fast och lös egendom och aktualiseras inte sällan i samband med köp och pantsättning av fastighet. Tillbehörighetsreglerna är systematiskt uppbyggda på så sätt att 2 kap. 1-3 §§ JB uttrycker huvudregeln att om ett visst yttre samband mellan fastigheten och föremålet i fråga är för handen, presumeras föremålet också utgöra tillbehör till fastigheten. 2 kap. 4 § JB innehåller en undantagsregel som anger vissa fall då presumtionen bryts och då föremålet, det yttre sambandet till trots, ändå utgör lös egendom som alltså inte hör till fastigheten (se härom bl.a. Grauers, F., Fastighetsköp, 20 u., s. 83-105).

Enligt undantagsregeln i 2 kap. 4 § JB hör föremål som ”nyttjanderättshavare eller annan än fastighetsägaren tillfört fastigheten” inte till denna, ”om inte föremålet och fastigheten kommit i samme ägares hand.” Saken kan uttryckas på så sätt att det gäller ett krav på kongruenta ägarförhållanden. En tolkningssvårighet uppkommer till följd av att lagtexten utgår från att det endast finns en (singularis) fastighetsägare. Vad som gäller då fastigheten är samägd, och endast en eller några av delägarna (men inte samtliga) tillfört fastigheten föremålet i fråga, framgår dock inte av lagtexten. Vad som därvid gäller har dock Högsta domstolen haft anledning att ta ställning till i en dom 2014-02-13, mål T 2889-12.

I mål T 2889-12 har Högsta domstolen tydliggjort rättsläget genom att förklara att utgångspunkten då fastigheten är samägd, och föremålet tillförts fastigheten av en eller flera (men inte samtliga) delägare, är att att föremålet ska anses ha tillförts fastigheten för ”ägarnas gemensamma räkning” och därigenom blivit fast egendom. Det behöver då t.ex. inte undersökas huruvida föremålet till del överlåtits till övriga delägare genom gåva eller på annat sätt. Högsta domstolen förtydligar dock att detta är en utgångspunkt men inte mer och att omständigheterna i det enskilda fallet kan föranleda en annan bedömning. Den centrala frågan i sammanhanget är alltså om förhållandena är av sådan beskaffenhet att det inte finns skäl att anse att föremålet blivit tillfört fastigheten för gemensam räkning. I annat fall (in dubio) gäller utgångspunkten och föremålet anses ha blivit tillbehör till fastigheten. Härvid ska noteras att nämnda utgångspunkt inte tillämpades i det aktuella fallet. Vad Högsta domstolen uttalar i detta avseende är alltså ett obiter dictum.

I det aktuella fallet var det fråga om en torkanläggning som hade anskaffats och tillförts en fastighet på vilken det bedrivits jordbruksverksamhet. Föremålet hade anskaffats för just den aktuella verksamheten. Fastigheten i sin tur ägdes av två makar. Jordbruksverksamheten bedrevs endast av en av makarna och det var samma make som ensam hade tillfört fastigheten föremålet i fråga. Den andra maken hade annan sysselsättning, vilket särskilt påpekas i domskälen. Högsta domstolen fann mot bakgrund av dessa omständigheter att anläggningen inte hade tillförts fastigheten för makarnas gemensamma räkning. I konsekvens därmed ansåg Högsta domstolen att föremålet blivit tillfört fastigheten av annan än fastighetsägaren i den mening som avses i undantagsregeln i 2 kap. 4 § JB. Torkanläggning utgjorde därför lös egendom.

Högsta domstolens avgörande i mål T 2889-12 innebär att om t.ex. två personer gemensamt äger en bostadsfastighet och bara en av dem tillför ett föremål till byggnaden, är utgångspunkten att föremålet anses ha tillförts fastigheten för ägarnas gemensamma räkning och därför blivit byggnadstillbehör. På motsvarande sätt gäller alltså att om t.ex. ett gift par tillsammans har köpt en obebyggd fastighet och den ena maken därefter finansierar och låter uppföra en byggnad på fastigheten för gemensamt bruk, är huvudregeln att byggnaden ska anses ha tillförts fastigheten för båda makars räkning och därmed av makarna gemensamt, såvida inte omständigheterna i det enskilda fallet föranleder en annan bedömning.

Förstahandshyresgästens skadeståndsansvar vid tillåten andrahandsuthyrning

Den centrala lagbestämmelsen rörande skador på lägenhet vid andrahandsuthyrning återfinns i 12 kap. 24 § 4 stycket jordabalken. Regeln, som är tvingande när lägenheten är uthyrd som bostad, har följande lydelse:

Har hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåtit hyresrätten eller [min kursiv.] åt någon annan upplåtit rätt att begagna lägenheten, är hyresgästen ansvarig för skada som den nye innehavaren skulle ha ersatt enligt första, andra eller tredje stycket, om lägenheten hade varit hyrd av honom.

Av lagtexten följer otvivelaktigt att förstahandshyresgästens skadeståndsansvar kvarstår när andrahandsuthyrningen sker utan hyresvärdens samtycke. Frågan är dock hur lagtexten ska förstås när det är fråga om en tillåten andrahandsuthyrning. I det avseendet kan konstateras att lagtexten är tvetydig och kan tolkas på två olika sätt, vilket beror på dunkelt satssammanhang och en olycklig placering av konjunktionen ”eller”. Antingen så omfattar rekvisitet ”utan behövligt samtycke eller tillstånd” endast den situationen att det är fråga om en överlåtelse av hyresrätten eller så gäller rekvisitet även beträffande upplåtelser, dvs. även vid andrahandsuthyrning. Hur bestämmelsen bör uppfattas har debatterats livligt i doktrin på senare tid (jfr Björkdahl, En förstahandshyresgästs skadeståndsansvar vid andrahandsuthyrning – en sinkadus?, i JT 2010-11 s. 3 ff., Holmqvist, Hyresgästs skadeståndsansvar vid andrahandsupplåtelse – ett genmäle, i JT 2011-12 s. 225 ff., Hjorth, Förstahandshyresgästens skadeståndsansvar vid andrahandsupplåtelse – en del av en helhet, i JT 2011-12, s. 462 ff., samt Björkdahl, Skadeståndsansvaret vid andrahandsuthyrning – en duplik på två repliker, i JT 2011-12, s. 722 ff.).

Svea hovrätt har nyligen tagit ställning i frågan om förstahandshyresgästens ansvar vid tillåten andrahandsuthyrning genom dom 2013-03-20 i mål T 4373-12. Precis som tingsrätten ansåg hovrätten att förstahandshyresgästen är skadeståndsansvarig på samma villkor som vid otillåten andrahandsuthyrning även när andrahandsuthyrningen sker med hyresvärdens samtycke (se hovrättens dom s. 5). Hovrättens domskäl i denna del är knapphändiga och saknar diskussion om på vilken grund hovrätten kommit till denna slutsats. Domen har överklagats och det återstår att se om Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.

Eftersom lagens bokstav inte utesluter något av ovanstående tolkningsalternativ kan det komma i fråga att tillämpa 24 § 4 stycket antingen extensivt eller restriktivt. För att kunna ta ställning till dessa tolkningsalternativ måste ledning sökas i andra rättskällor och i sista hand i ändamålsöverväganden.

Hovrättens slutsats i mål T 4373-12 är problematisk av flera skäl, inte minst eftersom den innebär ett avsteg från huvudregeln inom skadeståndsrätten att skadeståndsskyldighet förutsätter att det utpekade ansvarssubjektet själv agerat oaktsamt. Den s.k. culparegeln utgör som bekant huvudregeln båda i inomkontraktuella och utomkontraktraktuella förhållanden (jfr inlägget nedan). Det kan därför hävdas att skadeståndsskyldighet in dubio bör fordra oaktsamhet. Hovrättens bedömning innebär att förstahandshyresgästen åläggs ett synnerligen långtgående ansvar för annans vårdslöshet och försummelse. Ansvaret blir då närmast att betrakta som strikt eftersom förstahandshyresgästen blir skadeståndsskyldig utan eget vållande (jfr s.k. principalansvar). Rent konkret innebär detta att förstahandshyresgästen kan hållas ansvarig, inte bara för andrahandshyresgästens vållande, utan även för skador som orsakats genom vårdslöshet eller försummelse av andra personer som hör till andrahandshyregästens hushåll eller som gästar denne eller av annan som andrahandshyresgästen inrymt i lägenheten eller som där utför arbete för dennes räkning. Att ålägga förstahandshyresgästen, som många gånger är en privatperson, ett så pass långtgående ansvar för annans handlande synes inte helt lätt att förena med de grundläggande principer som uppbär den svenska skadeståndsrätten.

Alternativet att istället tolka stadgandet i 24 § 4 stycket restriktivt kan också medföra betydande nackdelar. Om förstahandshyresgästens skadeståndsansvar upphör vid tillåten andrahandsuthyrning torde hyresvärden vara hänvisad att utkräva skadestånd på utomobligatorisk grund och med stöd av den allmänna culparegeln i 2 kap. 1 § skadeståndslagen. Skadeståndskravet ska då i första hand riktas mot den faktiska skadevållaren. Den personen behöver inte nödvändigtvis vara andrahandshyresgästen utan kan t.ex. vara någon som gästat denne eller någon som ingår i andrahandshyresgästens hushåll. Det är uppenbart att en sådan lösning kan medföra betydande svårigheter för hyresvärden att påvisa vem som rent faktiskt orsakat skadan, med påföljd att utkrävande av ansvar i praktiken omöjliggörs. 

Mot bakgrund av ovanstående kan konstateras att inget av de tänkbara tolkningsalternativen förefaller så synnerligen tillfredställande. Därvid ska noteras att ansvarsfrågan har mycket stor praktisk betydelse, varför jag är beredd att instämma i Björkdals uppfattning att det kanske är lämpligt att göra en grundlig översyn av skadeståndsansvaret vid andrahandsuthyrning (jfr Björkdal, i JT 2011-12, s. 722 ff., s. 729).

Det återstår som sagt att se om Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd och om HD i så fall gör en annan bedömning än den som underinstanserna gjort i mål T 4373-12. Fram till dess får utgångspunkten för praktikern dock vara att förstahandshyresgästens skadeståndsansvar kvarstår även då andrahandsuthyrningen sker med hyresvärdens tillåtelse.