En grundläggande princip inom den
utomobligatoriska skadeståndsrätten är att ersättningen ska försätta den
skadelidande i samma ekonomiska situation som om vederbörande ej lidit någon skada.
Tanken är alltså att den skadelidande varken ska bli under- eller
överkompenserad. Stadgandet i 5 kap. 1 § skadeståndslagen anger vilka
ersättningsposter som kan aktualiseras vid personskada, nämligen: (1)
sjukvårdskostnader och andra utgifter (2) inkomstförlust och (3) sveda och
värk, lyte och men samt särskilda olägenheter till följd av skadan. De första
två punkterna avser ekonomisk skada,
medan den tredje avser s.k. ideell skada.
Reglerna om skadeståndets bestämmande i 5 kap. skadeståndslagen har stor
principiell betydelse för hela personskaderätten och ligger bl.a. även till
grund för beräkningen av trafikskadeersättning och patientskadeersättning.
Principen om att den skadelidande inte
ska bli överkompenserad kommer bl.a. till uttryck i samordningsbestämmelsen i 5
kap. 3 § skadeståndslagen. Av denna paragraf framgår att vid bestämmandet av bl.a.
ersättning för inkomstförlust (punkten 2 ovan) ska det göras avdrag på
ersättningen för det fall den skadelidande uppburit vissa angivna ekonomiska
förmåner. Stadgandet i 5 kap 3 § skadeståndslagen är enligt sin ordalydelse
inte tillämplig på ideell skada. Genast infinner sig frågan huruvida bestämmelsen
bör tolkas motsatsvis, dvs. såsom innebärande att det inte ska ske någon
avräkning vid bestämmandet av ersättning för ideell skada, med påföljd att den
skadelidande i vissa fall kan äga rätt till dubbel ersättning för samma ideella
skada. Genom Högsta domstolens dom
2012-11-01, mål nr. T 950-11 är det numera klarlagt att denna
frågeställning ska besvaras nekande. HD anför som skäl för utgången i målet
(ratio decidendi) bl.a. följande.
”[Skadelidande] har genom trygghetsförsäkringen PSA fått
ersättning för det lyte och men som hon åsamkades vid olyckan […]. Hon har nu
yrkat trafikskadeersättning för lyte och men avseende samma skada. Vid bifall
till hennes talan skulle hon få dubbel ersättning. Avräkning ska således ske
med det belopp som hon redan har fått.”
Utgången i målet är helt i linje med HD:s
bedömning i NJA 2006 s. 738 och det
kan sättas i fråga om 2012-års fall egentligen tillför så mycket nytt. Att HD
beviljade PT och tog upp målet till prövning berodde snarare på att målet var
feldömt i hovrätten. Hovrätten tillerkände nämligen den skadelidande rätt till
dubbel kompensation för samma ideella skada och detta utan att ens nämna något
i domskälen om NJA 2006 s. 738. Genom 2012-års fall har HD förtydligat och
bekräftat sitt ställningstagande i 2006-års fall, nämligen att utgångspunkten
vid tillämpning av 5 kap. skadeståndslagen är att den skadelidande inte kan påräkna ersättning för samma
ideella skada två gånger.
Mot bakgrund av HD:s
ställningstagande i NJA 2006 s. 738 får hovrättens avgörande alltså anses
materiellt felaktigt. Däremot har utgången i hovrätten, enligt min mening,
starkt stöd i ändamålsöverväganden. HD:s bedömning bygger på det grundläggande
antagandet att den ersättning som den skadelidande redan hade uppburit för sin
ideella skada, utgjort en fullgod ersättning motsvarande den faktiska skadans
storlek. Enligt HD hade alltså den skadelidande redan fått full kompensation i
denna del. Härvid ska noteras att ersättningen för ideell skada i betydande mål
skiljer sig från sådan kompensation som lämnas för ekonomisk skada. Omfattningen
av ekonomisk skada, i form av kostnader och inkomstförlust, kan som regel bestämmas
med en någotsånär godtagbar grad av tillförlitlighet. Detsamma kan dock
knappast sägas beträffande ideella skador och man är därvid hänvisad till mer
schablonmässiga bedömningar baserade på bl.a. Trafikskadenämndens
hjälptabeller.
Då det är fråga om ideell
skada är det alltså inte möjligt att på samma sätt som gäller beträffande ekonomisk
skada fastställa förlusten i rena pengar. Ersättningen för ideell skada kan
därigenom sägas likna ett slags ”plåster på såret”. Ersättningsnivåerna kan
dessutom i många gånger uppfattas som väl låga. Personskadekommittén har
uttalat att ”[d]et är tveksamt om skadeföljder av rent ideell karaktär
överhuvudtaget kan överkompenseras” (se SOU 2002:1 s. 20). Jag är benägen att
instämma i den ståndpunkten och även om HD:s bedömning i 2012-års fall får
anses ge uttryck för gällande rätt, är det min bestämda uppfattning att
utgången i hovrätten har mest skäl för sig ur ändamålssynpunkt.
