En inte helt ovanlig gäldenärsinvändning
i fordringsmål, där borgenärens talan grundar sig på ett skuldebrev eller annat
skriftligt fordringsbevis, är att gäldenärens namnteckning på handlingen är
förfalskad. Två centrala frågor är förstås vem av parterna som har bevisbördan
i denna situation och vilket beviskrav det är som gäller. Dessa frågor
aktualiserades bl.a. i Svea hovrätts nyligen meddelade dom 2013-02-20 i mål T
2961-12.
HD har i NJA 1976 s. 667 och NJA 1992 s.
263 kommit fram till att utgångspunkten är att det är borgenären som bevisbördan
för underskriftens äkthet. Beviskravet är dock inte så synnerligen högt ställt
utan det räcker om borgenären kan göra det övervägande
sannolikt att det är gäldenärens påskrift som förekommer på handlingen. Som
framgår av 1992 års fall kan det dock av praktiska skäl, bl.a. med hänsyn till
omsättningsintresset, i vissa fall bli aktuellt med omkastad bevisbörda, t.ex.
då en kontokortsinnehavare invänder att underskriften på en inköpsnota är
falsk.
I NJA
2009 s. 244 verkar HD dock ha ändrat ståndpunkt och i
det rättsfallet ansågs den som framfört en invändning om
underskriftsförfalskning vara bevisskyldig för detta påstående. Vederbörande
behövde dock inte styrka sitt påstående utan det ansågs tillräckligt om denne
kunde göra invändningen sannolik. I
det rättsfallet var det dock inte fråga om något skriftligt fordringsbevis
eller liknande, utan om en namnteckning på en anmälan om ändring i vägtrafikregistret,
och prejudikatets räckvidd är sålunda högst osäkert (jfr även NJA 2008 s. 890
rörande en påskrift på ett delgivningskvitto utfärdat i ett mål om
betalningsföreläggande).
I underrätterna svajar det hej vilt. Svea
hovrätts dom 2013-02-20 i mål T 2961-12 är visserligen i linje med NJA 1976 s.
667 och NJA 1992 s. 263 och där ansågs också huvudregeln vara att det är borgenären
som har att göra det övervägande sannolikt att namnteckningen är äkta (jfr
bl.a. även Hovrätten för Västra Sveriges dom 2012-10-10, mål T 2990-12). Hovrätten
ansåg i mål T 2961-12 att borgenären förmått göra påskriftens äkthet
övervägande sannolikt och att bevisbördan därför övergått på gäldenären som
därvid hade att göra det i vart fall antagligt
att dennes namnteckning varit förfalskad. Gäldenären ansågs inte ha lyckats med
det.
I flera hovrättsavgöranden har
domstolarna dock tagit intryck av HD:s ställningstaganden i NJA 2009 s. 244 och
NJA 2008 s. 890 och uttalat att huvudregeln är den motsatta och att det istället
bör kunna riktas ett lågt beviskrav mot gäldenären när vederbörande påstår att dennes
namnteckning på fordringsbeviset är förfalskad (se bl.a. Göta hovrätts dom
2012-05-02, mål T 163-11, Svea hovrätts dom 2012-01-02, mål T 6564-11, Svea
hovrätts dom 2011-11-16, mål T 6836-10, Svea hovrätts dom 2009-05-18, mål T
8520-07, Hovrätten för Västra Sveriges dom 2012-10-01, mål T 4751-11 och Göta
hovrätts dom 2012-05-02, mål T 163-11).
Att rättspraxis vacklar på detta sätt är synnerligen
beklagligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Det synes därför angeläget att HD sätter
ner foten och klargör rättsläget beträffande bevisbördans placering, och
gällande beviskrav, vid gäldenärens invändning om förfalskad påskrift.
