Högsta domstolen (”HD”) har nyligen
prövat frågan hur skadeståndet ska beräknas vid olovlig trädfällning (HD:s dom
2015-04-02, mål B 19-13). I det aktuella fallet var det fråga om en person som olovligen
hade avverkat fyra uppvuxna självsådda tallar på en annan persons
villafastighet.
Den relevanta lagbestämmelsen – rörande
skadestånd med anledning av sakskada – återfinns i 5 kap. 7 § 1
skadeståndslagen. Tidigare relevant praxis är de gamla avgörandena NJA 1898 s.
290 och NJA 1919 s. 1.
Innebörden av HD:s dom 2015-04-02 i mål B 19-13 är
att utgångspunkten när träd har avverkats olovligen är, liksom vid totalskada
på annan egendom, att skadeståndet bestäms med ledning av den s.k. återanskaffningskostnaden. Det innebär
att ersättningen bestäms på grundval av vad det kostar att köpa in ny egendom av
samma slag som den skadade – dvs. i princip nya likvärdiga träd – dock med
avdrag för bl.a. ålder och bruk. Som domskälen är utformade synes alltså HD
mena att återanskaffningskostnaden utgör huvudregeln
även vid olovlig trädfällning. Däremot, som framgår av det aktuella avgörandet,
förutsätter den metoden att de avverkade träden är möjliga att ersätta med ”likvärdiga träd”. Det räcker alltså
inte, menar HD, att ersättningsträden ”påminner” om de avverkade. Det måste
vara fråga om just likvärdiga träd. HD formulerar i det aktuella avgörandet en undantagsregel som äger tillämpning då det
inte är möjligt att återanskaffa likvärdiga träd.
HD anför: ”Om [träden] inte
är likvärdiga måste synsättet vara att de avverkade träden inte kan ersättas
genom återanskaffning av några andra träd. Ersättningen får då beräknas på grundval av ett minskat försäljningsvärde [min kursiv.].
I normalfallet blir det fråga om fastighetens,
inte trädens, minskade värde [min kursiv.]”.
HD anför vidare att ”Det blir aktuellt att tala om ersättningsträd främst när
de skadade träden är planterade, kanske just i syfte att pryda fastigheten och
förhöja platsens skönhet eller för att avskärma fastigheten från omgivningen.
Normalt torde det också få krävas att det är fråga om skada på relativt unga
träd, så att nya plantor av ungefär samma storlek kan skaffas.”
HD kom i mål B 19-13 fram till att
utredningen inte gav stöd för slutsatsen att de aktuella tallarna kunde ersättas
genom återanskaffning av likvärdiga tallar. Detta eftersom ersättningsträden i
det fallet ”var betydligt lägre och tunnare och inte på mycket lång tid skulle
ge samma intryck på platsen som de avverkade tallarna.” Enligt HD var det
därmed inte heller möjligt att vid skadeståndsberäkningen utgå från
återanskaffningskostnaden.
Ersättningen skulle därför, enligt HD, istället
bestämmas med ledning av det minskade försäljningsvärdet på fastigheten som HD,
i avsaknad av närmare utredning därom, uppskattade till 30 000 kr. Därtill
erhöll den skadelidande ersättning för värdet av den ved som hade gått förlorad
med belopp om 3 600 kr. Nämnas bör att hovrätten, som lade
återanskaffningskostnaden till grund för skadeståndsberäkningen, tillerkände
den skadelidande ett skadestånd motsvarande 181 507 kr.
Det ska noteras att domen åtminstone
delvis synes bygga på en erfarenhetssats
som HD själv formulerar i domen gällande möjligheten att i allmänhet
återanskaffa uppvuxna självsådda träd. HD anför: ”Från allmänna utgångspunkter
ter det sig betydligt svårare att anskaffa träd för att ersätta självsådda träd
som har utvecklats naturligt under lång tid. I sådana fall framstår det inte
som praktiskt genomförbart att skaffa träd som i egentlig mening är likvärdiga
med de avverkade.”
HD:s dom 2015-04-02 i mål B 19-13 är i
linje med de gamla rättsfallen NJA 1898 s. 290 och NJA 1919 s. 1 och avviker
därmed från senare års underrättspraxis. Vad avser det senare har skadeståndet
i ett antal domstolsavgöranden från underrätterna grundats på kostnaden för att
återanskaffa nya mindre/yngre träd av liknande slag som de som avverkats
inkluderat, i förekommande fall, kostnader för borttagning av stubbar,
transport, plantering, återställande av mark, skötsel under etableringstid och
dylikt (jfr t.ex. Svea hovrätts dom 2014-04-02, mål T 3565-13, Hovrätten för
Västra Sveriges dom 2010-11-25, mål T 4873-09 samt Svea hovrätts dom
2010-06-09, mål T 8226-08).
Det har redan riktats en hel del kritik mot HD:s dom i mål B 19-13.
Kritiken har bl.a. gällt att det utdömda skadeståndet är väl lågt och att den
skadelidande därmed inte blir kompenserad för sin verkliga förlust och att
inträffande av liknande skadehändelser inte heller förebyggs utan kanske
snarare till och med uppmuntras (jfr de skadeståndsrättsliga ändamålen reparation
och prevention, se härom bl.a. Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 u.,
s. 36 ff.).
Däremot ska noteras att HD:s dom bygger på den
förutsättningen att det i det aktuella fallet inte gick att återanskaffa
likvärdiga träd. Rättsfallet kan enligt min mening inte tas till intäkt för att
skadeståndsberäkningen alltid, så snart det är fråga om uppvuxna självsådda
träd, ska ske med utgångspunkt i fastighetens minskade försäljningsvärde och
vedvärdet. HD anför trots allt att återanskaffningskostnaden utgör huvudregeln
vid skadeståndsberäkningen även vid olovlig trädfällning. Det ombud som
företräder den skadelidande parten i en tvist rörande olovlig nedtagning av
uppvuxna självsådda träd gör förmodligen klokt i att ägna resurser åt att
närmare utreda riktigheten i HD:s antagande gällande möjligheten att återanskaffa
den här typen av träd. Den centrala
frågan är som sagt huruvida det de facto är möjligt att anskaffa träd som
är att betrakta som likvärdiga med de avverkade.
Om utredningen i det enskilda fallet
utmynnar i slutsatsen att det visst finns likvärdiga träd att tillgå på
marknaden, av motsvarande höjd och tjocklek m.m. – och det också går att styrka
i domstol – får HD:s domskäl i mål B 19-13, enligt min mening, närmast uppfattas
såsom innebärande att det då också är möjligt att yrka skadestånd med
utgångspunkt i kostnaden för att köpa in sådana träd. Det sagda torde alltså
gälla även om de avverkade träden varit relativt gamla och växt naturligt på
fastigheten och även om en sådan beräkning skulle innebära att skadeståndet
blir betydligt högre än om skadeståndet bestäms på grundval av vedvärdet och
fastighetens minskade försäljningsvärde. HD:s domskäl är dock dunkelt
formulerade och det återstår att se hur underrätterna kommer att förhålla sig
till avgörandet i fråga.
