Vid
internationella rättstvister avgörs frågan om vilket lands lag som ska
tillämpas, för svenskt vidkommande, av lagvalsregler i den svenska
internationella processrätten. Det förekommer att en svensk domstol, i tvister
med internationell koppling, har att tillämpa utländsk rätt. Det förekommer
också att innehållet i utländsk rätt, i de delar som är relevanta för tvisten,
av olika anledningar förblir helt eller delvis okänt för domstolen.
Härvid
ska noteras att det i princip åvilar parterna att förebringa utredning om
innehållet i utländsk rätt. Det är alltså normalt inte domstolens sak att
inhämta upplysningar om rättsregler i annan rättsordning. Frågan om innehållet
i utländsk rätt torde i grunden vara en bevisfråga.
Men det är inte en bevisfråga i vanlig mening. Domstolen kan anmana part att
lägga fram bevisning om innebörden av utländska rättsregler (35:2 2 st.
rättegångsbalken. Jfr 35:6 rättegångsbalken). Men det innebär naturligtvis inte
att parten också gör det eller att den utredning som i förekommande fall
presenteras är fullgod. Det kan också tänkas att de utländska reglerna är
oklara eller i någon del ofullständiga.
Fråga
uppkommer därvid hur domstolen ska göra när den svenska internationella
processrätten anvisar att ett annat lands lag ska tillämpas men det saknas
tillräcklig utredning om vad det landets lag innebär i de avseenden som är
relevanta för tvisten.
Högsta
domstolens (HD) dom 2016-04-26 i mål T 4816-12 innehåller ett någotsånär
klargörande besked i frågan. I punkten 19 i domen anför HD följande.
”Det ligger i sakens natur att det inte
alltid går att upprätthålla samma standard på tillämpningen av utländsk som
svensk rätt. Det rör sig om rättsregler i en annan rättsordning. De utländska
reglerna kan vara oklara, och vägledande domstolsavgöranden om tolkningen kan
saknas. I vissa fall kan det vara så att det inte finns några uttryckliga
regler för den fråga som ska avgöras. I situationer av detta slag kan
domstolen, när innehållet i utländsk rätt förblir okänt, i praktiken [min kursiv.] ibland behöva handla så att den utgår [min kursiv.] från att den
utländska rätten svarar mot den svenska om inte något särskilt talar mot det [min kursiv.]”.
Uttalandet
är delvis i linje med rättsfallet NJA 1988 s. 440 där HD först kom fram till
att italiensk rätt var tillämplig men därefter tillfogade följande.
”I målet har inte förekommit någonting
som föranleder till antagande, att den italienska rätten skulle avvika från den
svenska i något hänseende som nu är av betydelse”.
Av
HD:s avgöranden i mål T 4816-12 och NJA 1988 s. 440 synes följa att svensk
domstol, när tvisten ska avgöras enligt utländsk rätt men innehållet i utländsk
rätt förblir okänt, ofta kan utgå från att utländsk rätt överensstämmer med
svensk rätt. Det torde alltså därvid föreligga en slags presumtion för överensstämmelse mellan svensk och utländsk rätt.
En
sådan lösning kan sägas ha den fördelen,
jämfört med att härvid istället t.ex. rakt av tillämpa svensk rätt, att domstolen
härigenom åtminstone tycks gå till väga på det sätt som berörd lagvalsregel
anvisar. Domstolen tillämpar rent formellt utländsk rätt. Låt vara att så sker på
grundval av ett antagande att det
finns en rättsregel i den utländska rättsordningen med samma innehåll som i den
svenska rättsregel som hade tillämpats om tvisten avgjorts enligt svensk rätt.
En sådan ”förklädd” tillämpning av svensk rätt är dock inte helt oproblematisk
eftersom utländsk rätt normalt ska tillämpas ursprungstroget (se NJA 1987 s.
885 samt Sinander, E. och Lindkvist, G., Ska svensk domstol utreda innehållet i
utländsk rätt?, SvJT 2015 s. 749 ff., med vidare hänvisningar). Den här lösningen
är däremot säkert i många fall tilltalande
för domstolen som då har att förhålla sig till en rättslig materia som
domstolen är bekant med.
Alternativet
att i dessa fall explicit falla
tillbaka på svensk rätt och rakt av tillämpa svenska materiella rättsregler
skulle riskera att komma i konflikt med berörd lagsvalsregel. Domstolen
tillämpar ju i sådant fall en annan rättsordning är den som utpekas som
tillämplig i svensk internationell processrätt.
HD:s
uttalande ovan i mål T 4816-12 ger viss vägledning och en utgångspunkt som underrätterna har att förhålla sig till. Men
uttalandet ger också upphov till flera frågor
som inte besvaras i domen. HD skriver ”i praktiken”. Men vad finns det
egentligen för rättsligt stöd för att en domstol skulle ha rätt att handla på
det sätt som HD anger? Vad menas med lokutionen ”om inte något särskilt talar
mot det” och hur ska domstolen göra när det rekvisitet är uppfyllt? Finns det andra ”situationer”
då domstolen inte kan utgå från att det föreligger överensstämmelse mellan utländsk
och svensk rätt trots att innehållet i utländsk rätt förblir okänt? När i så
fall och hur ska domstolen då agera?
Trots
HD:s avgörande i mål T 4816-12, och den utgångspunkt som där kommer till
uttryck, är det alltså ingalunda givet hur en svensk domstol i varje enskilt
fall ska agera när ett annat lands lag ska tillämpas men innehållet i utländsk
rätt förblir okänt (se härvid Sinander, E. och Lindkvist, G., Ska svensk
domstol utreda innehållet i utländsk rätt?, SvJT 2015 s. 749 ff., samt Bogdan,
M., Svensk internationell privat- och processrätt, 8 u., s. 47 ff., med vidare
hänvisningar).
