Oaktsamhet som förutsättning för kontraktuellt skadeståndsansvar

-->

En huvudprincip inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten är att skadeståndsskyldighet förutsätter uppsåt eller oaktsamhet/vårdslöshet. Denna princip kommer till uttryck i 2 kap. 1 § skadeståndslagen och kallas traditionellt sett för culparegeln. Det ska noteras, vilket framgår av 1 kap. 1 §, att skadeståndslagen i princip är tillämplig även på avtalsrättens område. I 1 kap 1 § anges emellertid att lagen inte äger tillämpning i den mån annat ”följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden”. Det uppställs inget krav på att reglerna i fråga ska vara tvingande, varav följer att såväl tvingande som dispositiva avtalsrättsliga regler äger företräde framför skadeståndslagen. Frågan är sålunda huruvida avtalsrätten innehåller en i förhållande till culparegeln avvikande reglering i detta avseende.

Ett närliggande alternativ till culparegeln är det s.k. presumtionsansvaret, vilket innebär att den avtalsbrytande parten blir skadeståndsskyldig såvida denne inte kan bevisa (omkastad bevisbörda) att avtalsbrottet inte berott på dennes försumlighet. Ett annat alternativ är att avtalsbrott, på grund av strikt ansvar, medför skadeståndsskyldighet alldeles oavsett oaktsamhet eller försummelse. Ytterligare ett alternativ till culparegeln är det s.k. kontrollansvaret som återfinns i bl.a. 27 § köplagen.

I rättslitteraturen har det länge varit omtvistat både huruvida svensk avtalsrätt över huvud innehåller någon självständig allmän princip om förutsättningar för skadeståndsansvar, liksom vad denna princip i så fall har för innehåll (se härvid bl.a. Hellner, J. m.fl., Speciell avtalsrätt II, 2 häftet. Allmänna ämnen, 2011, s. 200 ff.; Gustafsson, J., Om culparegeln – särskilt inom kontraktsförhållanden, JT 2008-09 s. 17 ff.; Ramberg, C., Avtalslagen 2010 §§ 11.5.1 och 10.2).

Genom Högsta domstolens dom den 12 november 2012, mål nr T 1144-11 har det i betydande mån klarlagts vad som gäller i detta avseende.  Domen är av principiellt intresse i flera avseenden och kommer säkerligen diskuteras flitigt i rättslitteraturen. I ett obiter dictum på sida 11 i domen uttalar HD följande:

”Beträffande skadeståndsansvar gäller i allmänhet ett krav på oaktsamhet (culparegeln) också i kontraktuella förhållanden (se t.ex. Viggo Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2 uppl. 2011, s. 468; jfr Jan Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet. Allmänna ämnen, 5 uppl. 2011, s. 211 ff.). I fråga om ansvar för en tillitsskapande uppgifts riktighet är det också huvudregeln (se särskilt Hjalmar Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, 2 uppl. 1954, s. 86 f.). Men om uppgiften mer direkt avser den egna avtalsprestationen kan den anses innebära ett tillförsäkrande av att denna har en viss kvalitet. Då ansvarar uppgiftslämnaren strikt för uppgiftens riktighet.”

HD går sedan vidare och undersöker huruvida de avtalsbrytande parterna i det aktuella fallet svarar strikt eller endast har ett oaktsamhetsansvar. HD konstaterar därvid att skadeståndsskyldighet i detta fall förutsätter oaktsamhet. På sida 13 i domen tillämpas culparegeln, varvid HD uttalar (ratio decidendi) att kontraktsbrytande parter ”måste därför anses ha varit i vart fall oaktsamma[…]”.

Det är viktigt att notera HD:s begreppsanvändning och sätt att resonera såvitt avser oaktsamhetsbedömningen. I det aktuella fallet var det inte fråga om något avtalsbrott i traditionell mening, dvs. en underlåtenhet att prestera i enlighet med ett uttryckligt åtagande eller annat villkor i avtalet. Istället var det fråga om en i avtalet intagen uppgift om att viss sakomständighet inträffat (en s.k. leveransbekräftelse). Uppgiften var dock inte med verkligheten överensstämmande och HD betecknar ansvaret för sådana oriktiga kontraktsuppgifter som ett uppgiftsansvar. Även beträffande uppgiftsansvar anser alltså HD att huvudregeln är att skadeståndsskyldighet förutsätter oaktsamhet/vårdslöshet. Vad avser själva oaktsamhetsbedömningen i fall av oriktigt uppgiftslämnande ger domen viss vägledning genom att det på sida 11 f. i domen förtydligas att det av ”culparegeln bör följa, att redan när uppgiftslämnaren har bort inse [min kursiv.] på vad sätt uppgiften är av betydelse för uppgiftsmottagaren påverkar det aktsamhetskravet”. Uttalandet är visserligen ett obiter dicta men eftersom det senare tillämpas på fallet i fråga (se domen s. 13 f.) utgör det likväl ett ratio decidendi för domen och sålunda också en del av prejudikatet.

Som framgår av Högsta domstolens dom den 12 november 2012, mål nr T 1144-11 är alltså utgångspunkten även i kontraktuella förhållanden att skadeståndsansvar förutsätter oaktsamhet. Culparegeln utgör sålunda huvudregeln även inom avtalsrätten och detta gäller även med avseende på uppgiftsansvaret. Domen ger som sagt också viss ledning för hur oaktsamhetsbedömningen bör gå till när det är fråga om ansvar för oriktiga kontraktsuppgifter (betr. oaktsamhetsbedömningen i allmänhet, se särskilt NJA 2011 s. 454 angående tillämpning av 12 kap. 24 § jordabalken, som rör hyresgästs ansvar för skada i lägenhet).

Möjligheten till dubbel ersättning för samma ideella skada vid tillämpning av 5 kap. skadeståndslagen

-->

En grundläggande princip inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten är att ersättningen ska försätta den skadelidande i samma ekonomiska situation som om vederbörande ej lidit någon skada. Tanken är alltså att den skadelidande varken ska bli under- eller överkompenserad. Stadgandet i 5 kap. 1 § skadeståndslagen anger vilka ersättningsposter som kan aktualiseras vid personskada, nämligen: (1) sjukvårdskostnader och andra utgifter (2) inkomstförlust och (3) sveda och värk, lyte och men samt särskilda olägenheter till följd av skadan. De första två punkterna avser ekonomisk skada, medan den tredje avser s.k. ideell skada. Reglerna om skadeståndets bestämmande i 5 kap. skadeståndslagen har stor principiell betydelse för hela personskaderätten och ligger bl.a. även till grund för beräkningen av trafikskadeersättning och patientskadeersättning.

Principen om att den skadelidande inte ska bli överkompenserad kommer bl.a. till uttryck i samordningsbestämmelsen i 5 kap. 3 § skadeståndslagen. Av denna paragraf framgår att vid bestämmandet av bl.a. ersättning för inkomstförlust (punkten 2 ovan) ska det göras avdrag på ersättningen för det fall den skadelidande uppburit vissa angivna ekonomiska förmåner. Stadgandet i 5 kap 3 § skadeståndslagen är enligt sin ordalydelse inte tillämplig på ideell skada. Genast infinner sig frågan huruvida bestämmelsen bör tolkas motsatsvis, dvs. såsom innebärande att det inte ska ske någon avräkning vid bestämmandet av ersättning för ideell skada, med påföljd att den skadelidande i vissa fall kan äga rätt till dubbel ersättning för samma ideella skada. Genom Högsta domstolens dom 2012-11-01, mål nr. T 950-11 är det numera klarlagt att denna frågeställning ska besvaras nekande. HD anför som skäl för utgången i målet (ratio decidendi) bl.a. följande.

”[Skadelidande] har genom trygghetsförsäkringen PSA fått ersättning för det lyte och men som hon åsamkades vid olyckan […]. Hon har nu yrkat trafikskadeersättning för lyte och men avseende samma skada. Vid bifall till hennes talan skulle hon få dubbel ersättning. Avräkning ska således ske med det belopp som hon redan har fått.”

Utgången i målet är helt i linje med HD:s bedömning i NJA 2006 s. 738 och det kan sättas i fråga om 2012-års fall egentligen tillför så mycket nytt. Att HD beviljade PT och tog upp målet till prövning berodde snarare på att målet var feldömt i hovrätten. Hovrätten tillerkände nämligen den skadelidande rätt till dubbel kompensation för samma ideella skada och detta utan att ens nämna något i domskälen om NJA 2006 s. 738. Genom 2012-års fall har HD förtydligat och bekräftat sitt ställningstagande i 2006-års fall, nämligen att utgångspunkten vid tillämpning av 5 kap. skadeståndslagen är att den skadelidande inte kan påräkna ersättning för samma ideella skada två gånger.

Mot bakgrund av HD:s ställningstagande i NJA 2006 s. 738 får hovrättens avgörande alltså anses materiellt felaktigt. Däremot har utgången i hovrätten, enligt min mening, starkt stöd i ändamålsöverväganden. HD:s bedömning bygger på det grundläggande antagandet att den ersättning som den skadelidande redan hade uppburit för sin ideella skada, utgjort en fullgod ersättning motsvarande den faktiska skadans storlek. Enligt HD hade alltså den skadelidande redan fått full kompensation i denna del. Härvid ska noteras att ersättningen för ideell skada i betydande mål skiljer sig från sådan kompensation som lämnas för ekonomisk skada. Omfattningen av ekonomisk skada, i form av kostnader och inkomstförlust, kan som regel bestämmas med en någotsånär godtagbar grad av tillförlitlighet. Detsamma kan dock knappast sägas beträffande ideella skador och man är därvid hänvisad till mer schablonmässiga bedömningar baserade på bl.a. Trafikskadenämndens hjälptabeller.

Då det är fråga om ideell skada är det alltså inte möjligt att på samma sätt som gäller beträffande ekonomisk skada fastställa förlusten i rena pengar. Ersättningen för ideell skada kan därigenom sägas likna ett slags ”plåster på såret”. Ersättningsnivåerna kan dessutom i många gånger uppfattas som väl låga. Personskadekommittén har uttalat att ”[d]et är tveksamt om skadeföljder av rent ideell karaktär överhuvudtaget kan överkompenseras” (se SOU 2002:1 s. 20). Jag är benägen att instämma i den ståndpunkten och även om HD:s bedömning i 2012-års fall får anses ge uttryck för gällande rätt, är det min bestämda uppfattning att utgången i hovrätten har mest skäl för sig ur ändamålssynpunkt.

Betydelsen av negativ värdepåverkan för jordabalkens felbegrepp

-->

En fastighetsköpare som avser att väcka talan mot säljaren på grund av fel i fastighet har som regel en grannlaga uppgift framför sig. Vederbörande måste bl.a. påvisa att den faktiska omständighet som köparen anser utgöra ett fel faktiskt föreligger (sakfråga), att omständigheten konstituerar ett fel i jordabalkens mening (rättsfråga), att felet förelegat vid köpet, att det inte omfattats av undersökningsplikten och att reklamation skett i tid. Därutöver måste köparen påvisa att det finns grund för den påföljd som görs gällande mot säljaren. Enligt 4 kap. jordabalken står tre påföljder till buds för köparen i dessa fall: prisavdrag, hävning och skadestånd. I praktiken torde prisavdraget var den påföljd som oftast görs gällande. Prisavdrag handlar om värdepåverkan. Huruvida köparen lidit någon skada är därvid ovidkommande. Vad köparen har att styrka för att vinna framgång med sin talan kan åskådliggöras med en checklista, där frågan om prisavdragsberättigande värdepåverkan föreligger till synes kommer ganska långt ner. Dock ska noteras att frågan om värdepåverkan förmodligen är av betydelse redan för felbedömningen, i vart fall då det är fråga om feltypen abstrakta faktiska fel. En sådan lösning förordas i lagens förarbeten (jfr. SOU 1947:38 s. 207) och har även stöd för sig i doktrin (jfr. Folke Grauers, Fastighetsköp, 2012, s. 199). Att detta utgör gällande rätt vinner även stöd i Hovrätten för Västra Sveriges nyligen meddelade dom 2012-10-16, mål nr. T 3350-11. I det rättsfallet hade köparna inte ens påstått att det åberopade felet haft en negativ påverkan på fastighetens marknadsvärde. Redan på den grunden kunde hovrätten konstatera att något fel i jordabalkens mening inte förelåg och i konsekvens därmed ogillades talan. Hovrättens bedömning är sträng mot köparna och belyser vikten av att känna till att frågan om värdepåverkan är av relevans för både felbedömningen och prisavdragsbedömningen, i vart fall då det är fråga om köp av fast egendom. Vad som gäller vid köp av lös egendom är dock mer osäkert. Det kan inte uteslutas att felbedömningen är densamma även i dessa fall.